v.13 Vi har lyckats hemlighålla graviditeten för de flesta tills nu och avslöjade på julafton att Isac ska bli storebror. Vi tyckte att det var en passande ”julklapp” och ett bra tillfälle när vi träffade många släktningar samtidigt. Maria i stallet har däremot fått veta, liksom kompisarna som bor vid stallet. Det känns som en extra trygghet att veta att om man skulle börja må dåligt, en häst skulle komma tillbaka själv eller något så vet de vad som gäller och kan agera efter läget. För mig är det säkerhet.
Mina och makens föräldrar fick var sitt brev med några dagar gammal ultraljudsbild på den nya släktningen. Två dagar då jag lyckats krypa undan vin är över – nu behöver jag inte fuska fram anledning, vilket inte är så lätt i Italien alla gånger. Hälsoläget är bra, men jag har haft huvudvärk ett antal dagar i rad, jag som aldrig har huvudvärk annars. Själv tycker jag att magen syns, men klär jag mig bara ”rätt” såg inte ens svärmor något.
Väl i Italien fick jag en konstig episod där magen blev som en ballong plötsligt en natt och jag kände mig riktigt dålig. Med tiden insåg jag att det varit någon form av stopp på grund av det navelbråck som jag senare upptäckte.
v.15 En ovanlig vecka eftersom Isac och jag var själva hemma, mannen på jobbresa. Men, det fungerade det med, både folk och fä fick mat, dryck och sömn. Tiden springer fram och jag är visst veckovill. I alla fall har tröttheten släppt. Har känt av bäckenet ett par gånger i några timmar, men jag hoppas att det dröjer ett tag till innan det blir värre. Det finns ju så mycket jag ska göra!
v.16 Vågen säger att jag gått upp 2 kg sedan jag blev gravid. Ibland känns det helt rimligt - magen syns ju knappt - nästa sekund känns det orimligt - hur kan någon missa jättemagen? I övrigt mår jag bra. Hivar på barn och hösilagebalar, rider och är i full gång.
Fast, jag vaknar nästan varje morgon och känner mig ledbruten. Lyckades dessutom få rejäl huvudvärk en dag och balansen på hästryggen var plötsligt inte vad den borde. Huvudvärken, har enligt barnmorskan troligen att göra med den ökade blodvolymen och övriga ”åkommor” skulle jag tror har att göra med att min kropp ändrar sig en del nu. Nu börjar det synas så tydligt att folk vågar börja gratulera. Jag har dessutom känt första tydliga sparkarna. När vi var i Italien över jul kändes något, nu är det mera tydliga sparkar. Om än fortfarande svaga. Nåja, redan på ultraljudet före jul sa barnmorskan att det var en aktiv krabat och det är ju bara att titta på storebror…
Kristian har berättat för vissa på jobbet och får reseförbud 4 veckor före och 4 veckor efter beräknad förlossning, vilket gör att han knappt kommer att resa alls i vår då han just nu undervisar lite på universitet och därför inte heller kan resa. Skönt kan jag tycka om det skulle köra ihop sig, jag skulle må sämre eller något hända. Jag har ju vant mig vid att han inte reser så mycket nu. Också imponerade att företag tar så stor hänsyn!
v.17 Red barbacka i snön och balansen var vad den skulle igen. Troligen bara lite problem att anpassa mig till nuvarande status och hitta min inre balans. Dessutom var magen lite i vägen när jag använde sadel…Sparkarna blir tätare.
Har vågat rida Pepper, man blir ju lite harig när det är dels dåligt underlag, man dels inte är perfekt i balansen och dels påklädd som en Michelingubbe, inklusive vantar. Det behövs inte mycket för att man ska dråsa av då och det är det sista jag vill...
v.18 Får problem med magen, det är med största sannolikhet navelbråcket som bråkar igen även om det denna gång blir en spänd mage och en total motvilja i flera dagar mot att äta. Läkarbesöket ger att det är ett litet bråck och att man inte gör något om jag inte får mycket problem och att det bör bli bättre när livmodern blir större och ”täcker” bråcket. Men hästarna kan jag ju fixa med!
v.19 Tröttheten återkommer lite. Efter jobbet är antingen i stallet eller, om jag är hemma, somnar när jag söver Isac. Vilken rolig och social fru min man har.
v.20 Sista ultraljudet och nästan allt verkar bra. Ett extra ultraljud bokats in då man ska kolla moderkakans placering som tydligen inte var helt perfekt. Börjat med de förhatliga järntabletterna. Förra gången blev jag stenhård i magen även om de säkert är bra. Magen är nu så stor att det är svårt att inte se, förutom i stallets vintermundering då.
v 21 + 22 Kul – återigen bråkar magen. Bara för att jag har tid att vara i stallet när det är ljust får jag så ont i magmusklerna att jag knappt kan stå upp. Det blir mer i ställning av räka. Perfekt att försöka jobba hästar då. Kroppen gillar mig sämre den här graviditeten än förra -det är då säkert. Hoppas bara jag kan hålla på ett tag till och rida och fixa... Än är det långt till sommaren och bara dryga halva tiden har gått.
Med tiden visade sig ”muskelömheten” bero på navelbråcket, men det tog några gånger innan jag insåg det. När jag väl insåg det blev det läkartid, men de ville fortfarande inte göra något åt det och själv började jag med tycka att det är väl sent – nu var livmodern precis innanför bråcket så det skulle kännas sådär med en operation i området.
v 23 Benen började svullna upp så det får bli stödstrumpor framöver. Turligt nog hittade jag en helt paket i roliga färger. När jag red ut en timme kände jag av bäckenet. Hoppas det inte upprepas.
v 24 En av dagarna bråkade naveln rejält; innan jag red fick jag fixa med den, efter ridningen samt efter tömkörning. Kul. Härligast av allt var att lägga sig på golvet i sadelkammaren och ”trycka tillbaka” bråcket. Dessutom bråkade bäckenet dagen efter att jag både ridit och tömkört; men bara när jag suttit still och "stelnat till".
v.25 Bäckenet fortsätter att ställa till problem, men jag har inte riktigt kunnat förstå vad som är problemet. Är det underlaget, knölig is med en decimeter snö uppepå, är det tömkörning i denna snö, är det ridning, är det totala mängden arbete, är det att flytta hösilagebalar? Så, bara till att testa och prova olika varianter. Rockisarna verkar vara bättre alternativ för mig att sitta på, kanske för att de är mjukare i gångarterna och för att jag, för mig, haft en mjukare sadel på dem. Fast sadelteorin fungerade inte perfekt när Calinka fick använda den - det var fortfarande inte helt ok att rida henne trots att det bara blev ett kortare dressyrpass.
Nu mer visar vågen på nästan 10 kilos viktökning och det verkar gå snabbt – jag hoppas det kan vara en anledning till bäckenproblemen och att det kanske stabiliserar sig lite snart?
v.26 Bäckenet har börjat bråka allt värre. Över påsk lyckades jag däremot dra roande (?) slutsatser – det mår sämre av stillasittande än av rörelse. De lediga dagarna var jag bättre än på ett par veckor, trots att jag jobbade hästarna minst lika mycket. Stödstrumporna behövdes inte heller. Däremot kände jag tyvärr av det lite väl när jag red på Pepper så det kan ha varit den sista ridturen innan babyn är född. Surt när jag faktiskt kände mig i bra balans och magen inte var i vägen. Men, kanske vågar jag prova en kort tur på Percy – Pepper hade jag så kul på att jag råkade sitta där minst 40 minuter och vi travade mest av allt. Kanske att en kortare vända på Percy och i tölt skulle kunna vara möjlig? En tredjedel av graviditeten är ju kvar!
v 27 Började bra då det gick bra att rida Percy. Däremot har jag lite svårt att sova på morgnarna, men, men. Bäckenet börjar vara bättre - det verkar klara av att tömköra och promenera. Skönt.
Everything went on, there was a first visit to the midwife, an ultrasound was made just before the family went to Italy to celebrate Christmas. Thinking about the baby and the horses it was a good choice – we aren’t going to be able to go there for some time.
w.13 We managed to keep the pregnancy a secret to most people until Christmas eve. Then we reviled that Isac is going to be a big brother. We thought that it was a good “Christmas present” and also got a possibility to tell it when a lot of relatives were around. Even before this I told Maria in the stable and my friends that lives there. It feels like a special security to know that they know. If something would happen they would look out a little bit extra for me and go an help within a short notice and few explanations, if necessary.
My parents as well as my husbands all got an envelope with a picture from the ultrasound. Finally two days of trying to sneak out of drinking wine while eating was over. That can be a hard thing in Italy. I feel fine, but have gotten a headache some days – that hardly never happens otherwise. I feel as the stomach has grown, but it seems as I can “dress it away” as my mother in law missed it.
While in Italy I got a strange episode where my stomach suddenly felt like a balloon one night and I got really ill. Later on I understood that it must have been cause by my small bellybutton hernia.
w.15 An unusual week as Isac and I was home alone while the husband travelled with work. But, it worked well, both animals and humans got food, beverage and sleep. I don’t feel as tired anymore either. I have felt my pelvis a couple of times, but I hope that it won’t get any worse for long. I have so much to do!
w.16 The scale tells me that I have gained 2 kilos since I got pregnant. Sometimes it feels reasonable – the stomach isn’t that visible – but the next second it feels strange – how can someone miss my huge belly? Otherwise I am fine. Caring for my son and pulling big hayrolls, work the horses and do a lot.
But, most mornings I wake up and feel tired. I have also got headache again and my balance at horseback seemed to be lost one day. The headache might be because of the extra blood volume and I guess the other things is because my body is changing. People has started to congratulate me as my belly is huge enough to make them believe that it is a baby. I have also felt the first kicks. While in Italy I felt something, but now it is clearly kicking, even if still rather weak. It is early, but even at ultrasound the midwife said that it was an active person in there and just look at its big brother…
Kristian have been telling some at work and he got “travel limitations” 4 weeks before and 4 weeks after probable due day. As he now teaches at the University sometimes he is hardly going to travel this spring. Not that I am complaining, I have gotten used to him being at home. I also think it is good from the employers side to do those precautions!
w.17 I rode bareback in the snow and had gotten my balance back again. As I thought, it was probably only that I hadn’t adjusted to my body’s changes. But my belly was a little bit in the way for the saddle… And the kicking from in there is getting more frequent.
I also got back on Peppers back; I got very careful as the ground is icy, my balance hadn’t been as usual and the weather so could that I look more like a Michelin figure than a human while in the stable (and matching gloves – try to hold on the reins then). With that setup not much is needed to fall off and I really don’t wont that.
w.18 I got problems with my stomach, and it is most likely the hernia that makes my stomach tense and gives me a reluctantly to eat for days. A doctor appointment tells me that it is a very small hernia and if I don’t get much more problems they wont do anything. It should also get better when the uterus gets bigger and “covers” the bellybutton. Luckily I can work the horse!
w.19 I get a little tired again. It feels as after work I am either in the stable working horses, or home and then I fall asleep when I put Isac to sleep. What a wonderful, social wife my husband got.
w.20 The final ultrasound and everything seemed fine. An extra ultrasound was scheduled to check the placentas placement as it wasn’t optimal. I had to start with iron supplement and I don’t like them .Last time the made my stomach to be very weird. The stomach is hard to hind – unless in the stable with all winter clothes.
w.21+ w.22 Wonderful – once again my stomach starts to struggle. As I finds time to spend with my horses my abdominal muscles hurts so bad that I hardly can stand up. I look more like a scrimp. Easy to work horses then. My body disapproves more of this pregnancy than the last one, that’s for sure. I hope I can continue working the horses for a little longer. I am only half way and it is a long way until summer.
Later on my “abdominal muscle pain” turned out to be cause by my hernia, but it took some episodes before I understood that. So, I had a new doctor’s appointment, but they still didn’t want to do anything about it. And I agreed – the uterus was in the same height as the hernia and there is not much distance between the two so an operation wouldn’t have felt perfect.
w.23 My legs started to be swollen so I had find compression socks. Luckily I got hold of a package with a lot of bright and pretty colors. When I trail rode for an hour my pelvis started to complain again. Hope that won’t happen again.
w.24 One day the hernia struggled a lot; before I got on horseback I had to “push it back”, then I had to repeat that when I got of the horse and then do it again after I had been long reining. It is so nice to lay down on the floor in the tack room. The following day my pelvis didn’t like that I had been both on horseback and long reining, but it got worst after I had been sitting on my chair for a while.
w.25 My pelvis continues to be a problem, and I don’t really know why. Is it the icy ground with a couple of inches of snow that is worst, long reining in the snow, horseback riding, moving hay rolls or all of it together? I just had to test different combinations. The Rockys seemed to be better form me; they might have softer gaits even if I for some time believed it was the saddle I used that was the thing.
The scale tells me about 10 kilos of extra weight and it seems to happens a lot right now. I hope that is one reason for my pelvis problems and that it might stabilize later?
w.26 My pelvis has started to be a bigger problem. During Easter I drew the charming (?) conclusion that it is worse of if I sit still than if I walk around. Those of-work days I were much better than for a couple of weeks – and worked my horses as much. I didn’t need the support socks either. But, while on Peppers back I felt my pelvis a little more than preferable; it might have been the final time on horseback before the baby is born. A little frustrating as my balance felt good and the stomach wasn’t in the way. But, maybe I can try Percy for a short time. I had so much fun with Pepper that I spent at least 40 minutes on his back, most of it trotting. Maybe less time and gait with Percy could be it? I still have one third of this pregnancy to go!
w 27 Started od as it was ok to ride Percy. My pelvis is getting better and it is ok to long rein and walk the horses. Yeah! On the other hand I have some problems to sleep during the morning, but anyway.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar