lördag 24 september 2011

Hemresa och hästköp

 Innan avresan till flygplatsen var jag och köpte Pepper och tog några mer foton. Nu ska bara hans resa ordnas, veterinärbesiktning och alla annat. Dessutom lyckades jag köpa tre byggsatser med tekniklego åt maken där hemma (tur att väskan var nästan tom när jag åkte till USA...)

Resan hem gick mycket smidigare än på ditvägen då det bara var ett par timmars väntetid mellan de olika flygen. En härlig resa , men där jag saknade sonen en del då det var första gången vi var ifrån varandra så länge.

fredag 23 september 2011

Återbesök ston

BB Perfecta
 Sista hela dagen i Kentucky åkte vi tilbaka till Shewmaker för att återigen titta på stona. Tyvärr blev jag inte klokare på vilken av dem jag ville ha, men lovade att återkomma med besked så fort jag visste. Däremot blev det många bilder tagna och mycket diskuterande fram och tillbaka om de olika stonas fördelar.

David visade oss kataloger med hästutrustning (vi hittade aldrig några bra hästsportbutiker, men tydligen beställde de flesta på postorder...) och var allmänt hjälpsam. Han tipsade även om ett sto som jag borde se hos en kollega till honom, emn vi orkade inte åka dit då det var ytterligare minst en timmes körning och jag redan hade tre bra stokandidater. Men jag borde ha åkt - det stoet var Percy....

Båda stona bredvid varandra.
MVR's Bunny

torsdag 22 september 2011

Provridning av Pepper

Under förmiddagen åkte vi till Vernon Stamper och hade en trevlig pratstund. Han hade ett par fina hästar, men inget som var bättre än det jag redan sett.

Eftermiddagen var inte bokad och vi ringde Rea Swan igen för att se om hon hade några idéer på vart vi kunde ta vägen. Vi hamnade hos henne och väl där började hon ringa runt efter lämpliga hingstkandidater. Ingen hittades, men vi passade på att titta på hennes silverhingst återigen och så en närmare titt på hingsten hon inte visat vid senaste tillfället – Black Pepper. Han är inte min favoritmodell; något tunnare än jag önskar och lite länge i linjerna, men egentligen trevlig. Lite tveksamt sa jag ja till att ta in och titta på honom; hon tog honom i grimma och körde golfbilen med honom springande vid sidan. I stallet var vi tre personer som pysslade med honom och ett antal lösa hundar. Inga problem sa Pepper. Rea satt upp och efter en stund fick jag prova. Direkt fick jag känslan av den första hästen jag red in. Han svarade på vikthjälperna, men inte så tydligt; senare fick jag veta att han har cirka 30 dagars träning per år sedan han reds in och han är 5 år. När jag red honom hade han inte burit ryttare sedan en gång i juni. Maggan sa att jag hade ett leende på läpparna under hela ridturen. Jag kan bara säga att det klickade. När jag satt av kom han farm och nosade på min kind – nyfiket. Tidigare hade han på hingstvis varit lite naffsig, men det var helt borta nu.
 
Pepper är alltså fem år, ca 157 cm hög,svart konstantskimmel med väldigt ovanliga linjer inom Rocky Mountain världen – hans farfar är son till Tobe – men inte en av de kända stamhingstarna. Jag trodde han skulle vara fasligt dyr, men han visade sig vara ok för min budget.  I övrigt behöver han skolas och musklas upp lite så kommer han att bli underbar. Han går ännu inte i form – även om nacken ser snygg ut följer inte ryggen med. Men, det kan ordnas. Dessutom är han far till två föl och ett tredje är på väg. Hans mamma och två halvbröder fanns att beskåda (en på mamma och en på pappas sida).



De sa att jag hade ett stort leende på läpparna under hela provridningen...


Pepper's mamma

Peppers halvbror, de har samma pappa.

Halvsyskon, med samma mamma som Pepper.

tisdag 20 september 2011

McGuire och Shewmaker

Stokandidat hos McGuire 3 år.
 
Dagen började hos McGuire som ägnade största delen av dagen åt att visa oss runt. De bjöd tom med oss på en lokal restaurang där vi åt fryed chicken och stekta gröna tomater. En glimta av det "riktiga" Amerika. Jag såg två fina ston, den jag gillade bäst har jag även träffat mamman till hos Toril i Tyskland. Det kändes skönt, för nu hade jag två bra stokandidater. 

Stokandidat 2 hos McGuire, 3 år.
På hemväg stannade vi hos David Shewmaker, vi var inte där förrän 18 vilket kändes lite tråkigt och sent. Jag började med att fråga efter hingstkandidater eftersom jag hade två alternativa ston. Han hade inga hingstar men visade sina ston. Nästan direkt fastande jag för en skimmel. Den enda färgen jag har något emot. Men hon var så fin och snygg. Men helt fel för mig. Hans hingst Union Blue hade en air av kunglighet omkring sig – han bara visste att han var herren i huset – utan att vara hingstig. Dessutom såg han inte alls ut som annonsen David brukar använda för honom – han är mycket snyggare!

I hagen med två åringar fanns två intressanta ston – BB och Bunny. Jag gillade direkt dem bättre än övriga, dels var de mer social och nästan krävde att få vara med oss, dels hade de bra exteriör och stamtavla. De var ännu mer vad jag sökte, rätt färg, bra ålder, de mest sociala vi träffas och i den större modellen. Så plötsligt hade jag helt svängt i stofrågan. Jag som ville ha en silverfärgad hingst hade nu två underbara silverfärgade ston – och priset var riktigt bra det med. Det svåra var bara att välja…Så vi åkte hem för att tänka på det hela och leta hingst. Kanske kunde det avgöra frågan.
Vackra skimmeln hos Shewmaker




BB Perfecta (bläs) försöker hålla övriga hästarna på avstånd så hon kan få mig för sig själv, andra 2 åriga stokandidaten hos Shewmaker
MVR's Bunny, 2 årig stokandidat

måndag 19 september 2011

Forkland Farm och Beagly

Mindre bra bild av tvåårshingsten jag provade på Forkland Farm
 Under showen berättade fransmännen Armin och Julie om Forkland Farm som deras schweitsiska ressällskap precis köpt en häst ifrån. Han skulle vara en bra och ärlig person och jag gillade stoet schewiskan köpt så vi bokade tid med honom för att titta på hans hästar. Han hade två tvåriga hingstar till salu, det första en skimmel som inte såg så illa ut, men både färg och storlek gillade jag inte och bad att få se den andra – här stämde både färg storlek och exteriören var bättre… Så jag bad att få provrida (yngsta hästen jag ridit). Det blev några varv utanför och han var nästan för lugn – en tvååring förväntar jag mig ha lite gnista…Men, en helt ok kandidat. Tyvärr hade han inte så många ston till salu, även om vi tittade på vad som fanns.
Mindre bra bild av Beagly underbara hingst

Till eftermiddagen/kvällen var vi inbjudan till Beaglys – Dennie och Penny på middag. Dennie är en av de som certifierar hästar och har växt upp med rasen. Resan dit åkte vi genom ett jättevackert område med en kyrka i varje vägkorsning – vi har aldrig sett så många kyrkor! Dessutom hade många av dem skyltar som – ”Jesus are coming – are you ready”. Eftersom vi var lite tidiga stannade vi på en Dollars General och jag hittade fina the burkar för 1 dollar styck och plåtkakburkar för 2 dollar. Tur att det finns plats i väskan!

Treårs sto hos Beagly
Dennie började med att visa sin hingst som är direkt son Sewel Sam. Vilket air det var runt den hästen. Han bara visste att han var kung, utan att vara bråkig. Dessutom en typ av häst som jag verkligen gillade. Vi fick även se Dennie jobba i rundkorallen med en treåring och jag red på en annan treåring. Samt att vi fick se massor med hästar. Till middagen var även tre andra inbjudan och det blev en väldigt trevlig kväll – vi kom inte iväg förrän 9.30 – vilket betydde ungefär 1½ timme innan vi återkom till hotellet. Perfekt för mig som inte kan sova på nätterna och med en stunds mailade och uppladdande av foton innan man kunde lägga sig.

söndag 18 september 2011

Miniatyråsnor och ridning - Paulett Klein

 
Vi var inte helt säkra på hur traditionen var på söndagar i USA så när vi fick en inbjudan till Paulette Klein att titta förbi hemma hos henne tackade vi glatt ja. Jag hade kontakt henne redan i Sverige och vi sågs flera gånger under showen där hon bland annat visade oss hela området i golfbil. Tursamt nog behövde vi inte ens söka vägen – vi bara följde efter henne när hon åkte hem från showen.

Maggan på 3 årigt sto
Maggan blev alldeles förälskad i mintyråsnorna på gården och funderade på om hon inte kunde få med en hem. Paulettes man kunde tom lyfta ett av fölen. Om bara inte transporten av dem vore så dyr…de var helt underbara – möjligen minskade förälskelsen lnågot när de började låta… 

Själva gården var väldigt vacker och stallet så smart och snyggt utformat! Synd att vi inte tog några foton på det. Hästarna var härliga men tyvärr hade hon ingen som jag riktigt föll för – även om de hade rätt storlek och typ. Fast en svart tvåring var inte helt fel… Vi passade på att rida runt ägorna alla fyra - det gick upp och ner och genom massor med grindar. Maggan blev förskräckt när hon fick veta att hennes häst bara var 3½ år – men hästen var lugn som en filbunke. Själv hade jag problem med att få hästarna i gångart – jag måste helt klart träna mer för att känna skillnaden… Innan vi åkte fick vi en förevisning av hela huset och hemlagade hamburgare på kött från gårdens kor och bordsbön. Det är så härligt att få vara med i vardagen!


På vägen hem hittade vi våran första Walmart och stannade en stund för att ordna någon form av kvällsmat och hittade då lite diverse – det är så mycket billigare just nu!

lördag 17 september 2011

Lärdomar från showen – ridning i USA

 Efter att under nästan en hel vecka tittat på Rocky Mountainhästar i olika tävlingsklasser och pratat med massor av människor drog vi vissa slutsatser:

Själva hade vi redan börjat inse att stabiliteten i gångarten visar sig tydligt i hörnen – många hästar börjar då gå i passgång i stället. Våran teori är att hästarna är ganska stela – man rider inte som vi är vana vid. De flesta ställde även hästarn utåt i hörnen vilket spädde på våra misstankar. Dessutom var det få hästar som ställde upp i Obstacle klassen – och flera showhästar från större gårdar klarade inte av hindren – särskilt inte sidepass över bom. Dålig träning eller stelhet kan förstås båda vara anledningar.

De flesta ryttare hade långa rockar när de visade hästarna i de vanligaste klasserna – ett fåtal hade västar. Med en rock fick vi lära oss, kan man dölja att man tar spärn i stugbyglarna och egentligen står upp för att få överlivet att verka stilla. Tittar man på ryttarens ben så avslöjar de däremot sanningen...Mycket vikt i stigbyglarna och spända ben. Även bakifrån i vissa vinklar kan man se att det finns luft mellan sadel och ryttare. Att man gör detta är för att i tölt sitter man stilla men om hästen går i passgång kan det bli dessto skumpigare...

Stångbett med väldigt långa skänklar är den vanliga utrustningen – mycket få red med vanliga tränsbett. Jag vet inte ens var jag hittar bett med så långa skänklar i Sverige. Dessutom är sadlarna helt annorlunda och anpassade för att man ska sitta i stolsits med benen framför sig. Inte det vi är vana vid.

 Det man kanske tänker på med USA och showhästar är soaring och andra sätt att misshandla hästarna så att de lyfter benen högt och "showig". Det är inte alls nödvändigt för att visa Rocky Mountains och i många klasser ska hästen ha ett så lågt och vägvinnande steg som möjligt. Inte ens i de klasser där hästarna lyfter lite mer på benen är det särskilt högt - jag skulle säga att många svenska islandshästar är mer "high stepping".

Så tja, det är en annorlunda upplevelse som svensk, med en del saker som man funderar över, men långt ifrån de skräckbilder man sett av exempelvis Tenesse Walking horses. Och det fanns helt klart guldkorn och showen som helhet visade tydligt vilka allroundhästar Rockyy Mountain ändå är.

onsdag 14 september 2011

Mera Show

 Mer klasser att titta på. Vi pratade lite mer med de som håller i tävlingen och såg Rea en kort stund. Vi börjar förstå hur olika klasser går till,det lägger jag i ett enskilt inlägg.

Jag införskaffade även några gamla nummer av The Rocky Mountain Horse – klubbtidningen och har nu både hingstkatalog, jubilieumsnummer och ett nummer specielt om fölning. Dessutom var vi ju tvungan att varsin T-shirt med Rocky Mountain hästmotiv och eftersom det var så kallt denna dag blev det inköp av en softshelljacka med blingmotiv på ryggen för min del – Rocky Mountain tema så klart.

Vi har även börjat prata lite med olika människor och får olika tips av alla vi träffar på.

tisdag 13 september 2011

Showen börjar

 Med gott om tid anlände vi till Kentucky Horse Park. Vilket ställe! Ju längre vi var i Parken desto större insåg vi att den var... Snällt väntade vi till 9 när parken (och showen) öppnade och köpte våra inträdes biljetter. Vi hade nog inte behövt göra det för att besöka showen – men det blev ändå inte så dyrt och vi kom faktiskt att ta små pauser och titta på parkens olika delar då och då under showens alla dagar.
Första dagen kom vi mest att sitta och titta på alla hästar och försöka förstå vad de gjorde – pleasure gait, show walk – vad höll de på med? En förklaring hade varit bra. I programmet (som vi fick för att vi var från Europa, annars kostade det 5 dollar) stod bara vilka klasser det var – inte vilka deltagarna var. Hur skulle vi nu veta hitta hästar och tränare vi gillade och vilka som placerade sig?

Vi klurade ut var stallarna låg, men började inte gå runt och mingla, detta fick vara en dag då vi var asociala och mest observerade. Dagen avslutades med lite mer shopping (en pyjamas till sonen) och en observation om att börja vara mer social följande dag.

måndag 12 september 2011

Besök hos Rea Swan

 Vi hade räknat med att vara trötta och sova länge på morgonen, men redan kring 8.30 åt vi frukost. Sedan ringde vi Rea Swan som vi skulle besöka. Hon hade egentligen lovat att komma och hämta oss ifall vi var trötta, men vi kände oss pigga nog att köra så vi tog directions och gav oss iväg. GPS blev så dyrt så vi tänkte kolla om det fungerade ändå (vilket det kom att göra). Annars hade vi köpt en egen – det hade bara blivit marginellt dyrare än att hyra en... Rea bodde bara 30 minuter bort och hon visade oss sina fina hästar.  Jag gillade vad jag såg och tyckte att jämfört med vad jag sett på internet var hennes hästar av bra kvalité – men bilder och verklighet är inte alltid detsamma. Men, även efter att ha spenderat längre tid i Kentucky måste jag säga att hennes hästar verkligen är fina! För att titta på hästarna tog vi golfbilen och passade dessutom på att ta med 3 hästar in – dem red vi sedan ut på i ungefär 2 timmar. Ett underbart landskap där det gick upp och ner inne i skogen, stenar av ett slag vi inte har och vattendrag och små vattenfall. Vilken tur att vi valt att åka till Rea trots att vi varit rädda att vara för trötta. Maggan som tycker det är lite otäckt att gå upp och nerförbackar slappande faktiskt av riktigt bra på sin häst, 5 åriga Galaxy. Som en riktigt gentelman gick han lungt och försiktigt när det behövdes. Hon hade till och med gärna plockat med honom hem om bara sambon tillåtit.

Varför gå och hämta häst när man kan ta golfbilen?
Efter ridningen fick vi en sallad och vattenmelon, jag fick rida ett avelssto som vekrligen kunde visa mig gångarterna (hon var ljuvlig, tyvärr för gammal för mig, men hon är som jag vill att mina eventuella hästar ska bli när jag är “klar” med dem). Desutom fick vi följa med till hovslagarskolan där de varmskodde – spännande. Om vi ville vart vi inbjudan till RMHA årsmöte på kvällen, men vi bestämde att ta det lungt och stannade på ett shoppingcenter på hemvägen och jag började leta efter saker som maken ville ha hem (USB-stickor inköptes).

söndag 11 september 2011

Mot USA!

 Vilket datum att resa till Usa – 10 års “jubileum” av 11 september – vi var glada över 5 timmar i Amsterdam och 5 timmars väntan i Detroit. Nu var det faktiskt aldrig så illa som vi befarat, så det blev en seg resa med sömn på Detroits flygplats i en fåtölj. Väl på hotelrummet i Georgetown kunde jag däremot inte sova något vidare... Innan vi kom dit hämtade vi ut hyrbilen på flygplatsen. Döm om vår förvåning när våran “midsized car” visade sig ha 7 passagerar säten och vara så hög att man fick ett trappsteg att stiga in på. Vi gick in för att fråga efter något mindre – det måste blivit fel – men tydligen inte. Vi trivdes i Lexington från första stund – innan vi kommit ut från flygplatsen var det stora bilder på hästar och utanför dörrarna fanns flera fullstora häststatyer. Vi insåg att vi hamnt i hästarnas land.